Folkmordet på armenier i det Osmanska riket 1915

Idag ska riksdagen debattera frågan om de fruktansvärda händelserna som ägde rum 1915 i det osmanska riket under första världskriget.

Min utgångspunkt är att jag följer partiets linje. Men jag vill slå fast att det var folkmord och att det var startskottet för en religiös utrensning av kristna med start 1915. Men utresningen upphörde inte då utan pågick under hela 1900-talet mot kristna minoriteter som assyrier och greker. Om Turkiet har ambitionen att bli en fullvärdig medlem i EU bör turkarna överväga att göra upp med sin historia i stället för att förneka den. Jag tror inte på arvssynden och dagens turkar är inte ansvariga för sin historia. Det Turkiet däremot är ansvariga för idag är hur man förhåller sig till sin historia. Säg förlåt och gå vidare!

Moderaternas utgångspunkt
Moderaternas utgångspunkt i detta är att det är viktigt att de massakrer som drabbade armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker kan diskuteras öppet. Om detta ska bli möjligt krävs, förutom öppenhet, också förutsättningslös historisk forskning. Det internationella forskarsamfundet måste ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Det handlar bland annat om att erbjuda full öppenhet i alla relevanta arkiv - i Turkiet men också i andra länder.

Folkmord definieras just främst i folkmordskonventionen från 1948. Många ledande historiker anser att det sannolikt var ett folkmord som ägde rum 1915 och det skulle antagligen ha klassats som sådant om folkmordkonventionen från 1948 varit på plats vid den tidpunkten. Det är dock moderaternas uppfattning att frågan om huruvida brott begåtts mot denna och andra konventioner ska avgöras av juridiska instanser. Det är inte riksdagens - ett folkvalt, representativt organ – som har till uppgift att göra folkrättsliga ställningstaganden eller som i första hand ska avgöra vad som inträffat längre bak i tiden.

Däremot anser vi att det finns ett stort och legitimt behov av att dessa frågor diskuteras öppet.

Att diskutera behandlingen av armenierna och andra folkgrupper under det osmanska rikets sista år var länge tabubelagt i Turkiet. Exempel på detta var rättsprocessen mot Orhan Pamuk 2005 och mordet på Hrant Dink 2007. Under senare år har dock en positiv utveckling skett, bland annat har konferenser arrangerats i ämnet och en rad böcker publicerats. Frågan har vidare debatterats i medierna och uppmärksammats av turkiska enskilda organisationer.

Turkiet och Armenien träffade dessutom i oktober 2009 en överenskommelse om att upprätta diplomatiska förbindelser samt att tillsätta en historiekommission för att granska de historiska källor som beskriver händelseförloppet i samband med det osmanska rikets söderfall. Vi moderater ger vårt fulla stöd till denna process. Däremot befarar vi att krav från andra länder på Turkiet om ett erkännande om folkmord mot armenier m.fl. riskerar att störa en begynnande och ömtålig nationell process i Turkiet och kan skapa problem för den försoningsprocessen som nyligen påbörjats mellan Armenien och Turkiet.